Spökstaden eller Staden som aldrig sover, del 3
- Hur skulle jag vetat vart jag skulle ta vägen, utan er? frågar Vera
- Det skulle du förstått, vi bara hjälper dig på traven, viskar Mio.
- Vad händer nu då?
- Var tyst, och titta.
Alla tre sitter knäpp tysta.
Plötsligt skriker Vera till.
- Vad är det som bränns? Känner ni det?
Mio och Wilma nickar.
- Vad är det för nått?
- Elden, viskar Wilma
I samma ögonblick som Wilma säger det, flammar eld upp runt omkring dom.
- Vi brinner ju upp!
Wilma skakar på huvudet.
- Ta det lungt, Vera det är snart över.
- Titta. säger Wilma och pekar.
- Vi vet, säger Mio.
Plötsligt står där en stor vit skylt framför dom. När vera kollar närmare ser hon att där är en massa namn på den.
- Vart kom den ifrån?, frågar Vera.
- Den har varit där hela tiden, du la bara inte märke till den.
- Aj, det bränns mer och mer. När slutar det?
- Snart, kolla närmare på skylten.
Vera tittar närmare, hon läser:
" Här vilar folket, som en gång levde i denna lilla stad. Nu mera kallad spökstaden."
Därefter följer en massa namn. Vera läser dom, namnen blir bekanta.
- Där där... står ju era namn.
Mio kollar sorgset på Vera.
- Fortsätt läs vera.
Vera fortsätter läsa, plötsligt känner hon hur den bränande känslan avtar. Hon skriker till, när hon ser sitt namn dyka upp på skylten.
- D-d-et är nt möjligt.
- Det är det. säger mio och reser sig, han drar upp vera.
Yttligare en gång skriker vera till när hon ser, sin kropp stanna kvar på marken. Full av brännskador.
- Men, vad har ni gjort med mig?
- Det är inte vi... det är staden.
- Men mina föräldrar...
- Kolla igen vera.
Vera läser, "Mårten Berg och Linnea Berg".
- Det är ju mina föräldrars namn.
Mio nickar.
- Dom är redan döda. Efter tag kommer du inte lida mer. Du acepterar det.
- Men varför varna ni inte mig?
- Skulle du tro oss?
Vera skaka på huvudet.
- Varför varna mina föräldrar mig inte?
- Dom har redan aceperat det. Dom visste att du var tvungen.
- Men... nej nej! Detta är bara en sjuk dröm. Jag är inget spöke.
Wilma och Mio kolla på varann och sucka, i samma ögonblick steg solen på himlen. Runt omkring dom dyker massa "folk" upp.
- Du stanna alltså hela natten? fråga Sally. " Med lite hjälp på traven ser jag?"
Mio rycker på axlarna och ler mot Sally.
Hon ler inte tillbaka.
- skitsamma... nästa gång hjälper ni inte. Nu är du en av oss i staden. Efter ett tag kommer du känna dig bunden till den. Du kommer aldrig vilja flytta härifrån.
Vera skakar på huvudet, hon ser sina föräldrar gå emot henne.
- Hur? viskar vera.
- Gumman, vi dog när vi var här och kollade in vårt hus, säger Vera.
- Varför sa ni inget till mig?
- Vi kunde inte, vi bands till staden så fort vi lämnade våra kroppar. Vi var tvugna att flytta hit. Nu passar vi in här Vera.
- Men...
- Allt kommer bli bra Vera.
- Det finns inget du kan göra, säger Sally. " Alla som flyttar hit, blir som oss. Det går inte att förklara, vi kan inte hindra dom. Ingen tror på spöken. Det sägs att staden känner på sig, när nya kommer hit. Sålänge ingen flyttar hit, håller staden sig lugn."
- Vi borde varna folk.
- Försök du, men detta kommer upprepas. Tills folk tror på sannigen, att staden som aldrig sover är hemsökt.
- Varför heter den så, staden som aldrig sover?
- För spöken inte sover.
Plötsligt backade vera bakåt.
- Hon acepterar det, viskade någon.
- Nu är du en av oss, sa Mio glatt. "Välkommen"
Vera sken upp och log.
Ja, nu kände hon hur staden välkomnade henne. Det som ville, kommer hit, det går nt att stoppa. Hon har aldrig kännt sig så levande. Ja hon kännde sig levande, fast hon var död.
- Vi måste skynda oss till skolan, sa en lärare. " Det ska börja en ny kille i klassen, hans familj flyttade in i går kväll."
Allt skulle upprepas, om och om igen. Tills någon förstod vad som försegick.
Åh, visst ja... det första vera fick se, var en av skolans lärare med sin familj. Det andra var skolan som brann upp. Och sen till sist sig själv förstås.
Spökstaden eller Staden som aldrig sover, Del 2
Vera är rädd, hon har sagt till sin mamma att hon ska sova hos en klasskompis. Hon står framför hallspegeln, nu gäller det. Hon tar jacka och skor, och ropar hejdå till sin mamma.
Vid kiosken nere i centrum står massa folk samlade, huvudpersonerna är Sally, Elvira, Wilma, markus och Mio.
- Snälla vi borde inte, säger Wilma.
- Lägg av Wilma, suckar Sally.
Mio tar hennes hand och viskar: "Lugn Wilma, jag har en plan."
Wilma ler mot honom, hoppas det är nått bra han tänkt ut.
- Titta där kommer hon, säger Elvira.
Alla tystnar och ser på henne.
- Nu gäller det är du rädd? frågar Sally elakt.
Vera skakar tveksamt på huvudet.
- Bra hoppas, du inte är mörkrädd.
- Neej...
- följ med mig.
Hela folksamlingen går iväg, ut från staden, ut från det lilla ljus som finns. Dom sveps in i totalt mörker, medans dom går berättar Sally, vad som ska hända.
Vera ska spendera natten ensam, i stadens hemskaste hus. Spökhuset. Staden lär vara hemsökt, men inget är så hemsökt som detta huset.
- Vi kommer i imorron, är du kvar då, är du en av oss. Är du kvar då, har du klarat skolans intagningsprov.
Vera ryser till, huset ser verkligen skrämande ut. Hon tvekar och går in. Sally stänger dörren.
- Hon kommer aldrig klara det, säger Sally.
Alla går där ifrån.
- Planen, viskar Wilma depserat i Mios öga. Hon håller fortfarande i hans hand.
Han kramar handen hårt.
- Lita på mig Wilma, viskar han.
När det kommer in i staden igen, skiljs dom flesta åt.
- Wilma sov hos mig, så kan vi gå hit tillsammans imorron och gå till spökhuset med dom andra, säger Elvira.
Wilma öppnar munnen, men Mio avbryter henne:
- Wilma stanna här med mig, jag bjuder på läsk.
Elvira ler bara och går.
Wilma och Mio står nu ensama kvar.
- Planen?
- Vi ska hjälpa henne, kom.
Det springer till spökhuset.
- Tror du det börjat än?
- Nej inte än. Mio kollar på sin mobil. "Om fem minuter"
Det öppnar dörren och går in.
- Vera?, viskar Wilma.
- Vem? viskar Vera skräckslaget.
- Mio och Wilma, vi ska hjälpa dig.
- Varför det?
- Du kommer behöva oss, vi har alla suttit här. Det är läskigt, vi önskar vi kunde ta dig härifrån. Men det kommer få reda på det, Säger Mio.
Det sätter sig alla tre i ett hörn, inne i ett stort rum.
- Vad kommer hända?,frågar Vera.
- Scch... titta bara.
Rummet slår plötsligt upp i lågor, runt omkring brinner det.
- Vi...!, börjar Vera.
Mio sätter sin hand för hennes mun.
Rummet brinner, nerspringande kommer en kvinna.
Vera försöker prata, men Mios hand hindrar henne.
Kvinnan skriker hon brinner! Precis som allt annat runt omkring dom. Plötsligt sjunker hon ihop på golvet, död. Elden slocknar, och rummet är upplyst, Fyra kroppar syns. Kvinnan, en man och två barn. Sen försvinner allting, och rummet blir som vanligt.
Mio tar bort sin hand, Vera skakar.
- Det v-v-vaar ju...börjar Vera.
Men denna gången avbryter Wilma:
- Ja det var det, kom vi måste skynda oss.
- Vart då? Jag vill bort härifrån.
- Det går inte, säger Mio.
Han håller fortfarande Wilma i handen, han tar Vera i andra.
- Vi måste upp nu, säger han.
Det går upp för trappan, där en lång korridor väntar, det går in i ett rum längst bort och sätter sig på golvet.
- Blunda, och öppna när jag säger till, Säger mio.
Vera blundar. Det gör Mio och Wilma med.
Efter en stund viskar Mio: "öppna".
Alla tre öppnar ögonen, dom "sitter" i ett klassrum.
Yttligare en gång, flammar eld upp runt omkring dom. Skrikande elever springer åt alla håll. Vera, Mio och Wilma "förflyttas" ut i korridoren.
Plötsligt försvinner scenen, och dom sitter inne i rummet igen.
- Det var ju vår skola, viskar Vera.
Mio nickar och reser sig, han går fram till en byrå och drar ut en av lådorna. Han tar fram två tidningar och ger den ena till Vera.
Första sidan:
Tänk att hela den lilla staden brunnit upp. Att en hel stad, kan brinna ner är ofattbart. Att bygga upp staden igen är redan i fullgång. Hoppas nya flyttar hit snart. Då alla är så gott som döda.
-Shit, viskar Vera. "Dog alla?"
Mio nickar, han tar tidningen och ger den andra till Vera.
På den första sidan kan man läsa:
Ombyggnaden har avbrutits, byggarbetarna påstår att det spökar i staden. Det sägs att spökena har berättat att det vill att staden ska se ut som den alltid gjort. Mer information kommer.
- Usch, viskar vera.
"Snart blir det din tur.."
Vera hoppar till, vad var det för röst?
- Hörde ni det där? frågar hon.
- Nej det var bara du... svarar wilma.
- Kom vi måste skynda oss, säger Mio.
Spökstaden eller Staden som aldrig sover. Del 1
-Wilma har du hört, det ska börja en ny tjej i klassen, säger Elvira.
Wilma nickar, vem har inte hört det? Alla på hela skolan vet.
- Måste vi? frågar Wilma
- Vad är det för fråga? Klart vi måste. Fegar du ur?
- Neej... säger Wilma med tvekande röst, "Jag tycker bara att vi kanske borde låta henne va. Du minns väl vad som hände sist?"
- Wilma du vet att det inte går. Har du glömt vart vi bor?
Nej Wilma har inte glömt. Men finns det inget sätt att stoppa det som kommer hända den nya tjejen?
Hon skakar bara på huvudet till svar.
Wilma och Elvira går till klassrummet, där står alla i klassen och pratar om den nya tjejen. Överallt i korridoren pratas det.
- Wilma tvekar, säger Elvira.
- Nej det gör jag inte. Jag tycker bara att vi kanske borde sluta med det där.
- Det går inte fattar du väl, hon kommer aldrig passa in, säger Markus.
- Jag är med Wilma, ni minns väl sist. Det gick inte så bra eller hur?, Säger Mio.
- Äsch ni vet vad som måste göras, säger Elvira, "Lägg av nu."
Mio och Wilma argumenterar inte emot, det är inte lönt.
- Jag berättar för henne, Säger Sally, klassens ledare.
Läraren kommer men den nya tjejen bakom sig. Hon låser upp klassrummet och går in.
- Detta är Vera, Jag hoppas ni är snälla mot henne. Vera du kan sätta dig brevid Mona, säger Fröken och pekar. Vera sätter sig. Alla i klassen kollar på henne.
Efter matten och idrotten är det lunch.
Mio, Markus, Elvira, Wilma och Sally, sätter sig alla vid samma bord. Sally vinkar dit Vera.
- Hej, säger Vera försiktigt.
- Sätt dig, säger Sally.
Vera sätter sig.
- Jag är Sally och detta är Elvira, Wilma, Mio och Markus. Hon pekar på varje person när hon säger namnet.
Vera nickar och ler.
- Hej, säger hon.
- Du vet att alla på denna skolan, börjar här redan som små va?
Vera nickar.
- Vilket betyder att nya elever inte är särskilt välkomna här. Men du som alla andra ska få en chans att bli som oss.
- Eh... vad menar du?
- Vet du vad staden kallas?
- Spökstaden, eller staden som aldrig sover.
- Just det. Vill du bli en av oss, måste du göra ett intagningsprov.
- Vad är det?, frågar Vera osäkert.
- Det måste ske i natt, säger Sally och ler elakt.
taadaaaa... :P
Hon är.
Bea vänder sig om, mot den osäkra rösten.
- Hej, säger hon.
- Vanja, jag e ny här. Flickan sträcker fram sin hand.
Bea skakar den, "Bea" säger hon.
Flickan nickar blygt.
Bea kan inte släppa henne med blicken, hon är oslagbart vacker. Men hon ser otroligt osäker ut.
- Är du..? börjar Bea.
Flickan ser om möjligt ännu mer osäker ut.
- V-v-vadå? stammar hon.
- Äsh det var inget, svarar Bea.
Borde hon kanske fråga ändå? Är hon som Bea? Nej nej, omöjligt.
Flickan ler blygt.
- Vilken klass går du i? frågar bea.
- B.
- Vad bra, det gör jag med. Kom så går vi tillsammans till lektionen.
Vanja ler stort, osäkerheten har försvunnit lite grann.
När det kommer fram till klassrummet vänds allas blickar mot den nya tjejen.
- En till? Viskar någon.
Bea ignorerar viskningarna.
- Detta är min vän Mikaela. Mikka detta är Vanja. Vad tror du?
Mikaela nickar.
- Jag tror. Det märker vi så småningom.
- Bea?
Bea vänder sig mot den ljuvliga rösten tillhörande hennes pojkvän Rick.
- Rick, detta är Vanja.
- Jag tror inte Bea, jag hörde ert samtal, jag vet.
- Är det sant?
- Det klart det är se på henne.
- Vad pratar ni om? Frågar Vanja, med skakig röst.
- Vi vet vad du är. Men ingen säger det högt här.
Vanja blir blekare, om det är möjligt.
- Eeh...? får hon fram.
- Alla i klassen misstänker.
En tjej i klassen kommer fram till dom. Hon stannar en bit ifrån, som alla alltid gör.
- Är hon?
- Det är hon. Visst är du? säger Rick
- Jag... eh... är ni?
- Vi är det vi tror du är, svarar bea.
- Men kom igen klart hon är, säger rick otåligt. "Går det att missa att inte se?"
- Är ni också såna där?
- Ja det är vi.
- Såna där, säger mikaela och skrattar.
Bea skrattar också.
Sen böjer hon sig fram till vanja och viskar en fråga.
Och vanja nickar.
- Hon är!
sorry.
men har ingen insperation =)
Ella.
Hon suckar och går ner till köket. I köket sitter, mamma och pratar med sin vackra dotter. Hon märker inte ens att Ella kommer in. Ingen märker. Alla hör men ingen ser. Ingen vänder blicken från den perfekta dottern. Ella tar ett glas och dricker snabbt ett glas vatten, medans hon trycker i sig sin macka, hon vill snabbt därifrån. Utan att ens säga hejdå till sin familj går hon ut ur huset, och går med snabba steg mot skolan.
Väl i skolan, sätter hon sig brevid sin bästa vän Lina. Dom pratar inte, det gör dom aldrig, dom är bara vänner för ingen vill vara med dom. Plötsligt säger Lina:
- Har du hört att det ska börja en ny kille i vår klass?
Ella hoppar till, precis som hon aldrig hört Linas röst förut.
- Va nej? Vem har sagt det?
- Jag hörde några prata om det, han ska tydligen vara väldigt snygg.
Ella nickar bara. Och? Som om han skulle bry sig om henne.
När lektionen börjar går hon och Lina in i klassrummet, som alltid sätter dom så där är en tom bänk brevid dom. Ella framför Lina i bänkraden.
I klassrummet är där knäpptyst, alla är spända inför den nya killen. Först kommer läraren och bakom kommer den nya killen. Alla drar efter andan, han är nt bara snygg han är vacker. Han har gyllene hår och krit vit hy, och bruna nästan glittrande ögon.
Ella stirrar, precis som alla andra. Lukas blick har fastnad på henne, hon vill kolla bort men kan inte.
- Detta är Lukas, säger fröken till klassen. Sen vänder hon sig till Lukas och säger: Hitta dig en ledig plats. Lukas nickar och går till Ella.
- Får man sitta här?
Ella har tappat talförmågan, så hon nickar stumt.
Han ler mot henne.
- Jag heter Lukas, men det hörde du nog.
Ella nickar.
- Vad heter du själv?
- Ella, svarar hon tyst.
- Fint namn.
Ella rodnar, hon låter sitt blonda hår falla ner som ett skydd framför sitt ansikte.
- Varför gör du sådär? Frågar Lukas.
Ella rycker på axlarna.
- Vad är du rädd för?
- Eeh.. inget, svarar Ella.
Lukas tar bort håret från Ellas ansikte, och lägger det bakom hennes öra. Ella ryser till, han är iskall. Lukas märker hur ryser, och tar snabbt bort sin hand.
Alla i klassen kollar på dom, vissa surt. Varför Ella tänker dom? Ingen ägnar någon uppmärksamhet åt läraren, men hon märker ingenting.
Nu vågar Ella prata.
- Du är så kall, säger hon.
- Förlåt, svara Lukas.
Han har fått något mörkt i blicken.
Ella ryser till på nytt.
Lukas kollar bort, han kollar på läraren.
Även iaf Lukas skrämmer Ella, kan hon inte sluta titta på honom.
När lektionen är slut, reser Lukas sig snabbt före alla andra. Och när det andra kommer ut är han borta. Ella spanar efter honom.
- Känner ni varann eller?, säger Vanja, klassen populäraste tjej till Ella.
- N-neej.. , stammar Ella fram.
- Jag ska iaf leta, upp honom, han måste ju drivit med Ella.
Så var det nog, han drev med mig, tänkte Ella.
Hon och Lina går till sina skåp, hålltimme. Hur ska man fördriva tre timmar, på denna tråkiga skola? Ella ser sin perfekta stora syster stå och prata med några i sin klass. Överallt tisslas och tasslas det om Lukas.
En vecka senare, har inte snackat avtagit. Nu pratas det ist om, vart den vackra Lukas tagit vägen. Han har inte dykt upp sen den dagen.
Men plötsligt ser Ella honom, han går med onaturligt snabba steg emot henne.
- Kom, säger han.
Ella ser sig omkring, pratar han med henne?
- Ella?
Hon reser sig upp och ler blygt mot honom.
- Eh vad vill du?
- Följ med mig.
Tysta går dom ut från skolan, och ut från skolans område tills Lukas stannar.
- Förlåt om jag skrämde dig, säger han.
- Okej, säger Ella, Men vem e du egentligen?
- Jag är Lukas.
- Jo, men det är något annat.
Wow Ella vågar prata med honom.
- Jag var rädd, för att du skulle säga det där. Jag vill vara med dig Ella, allt med dig tilltalar mig. Jag drogs till dig. Jag var borta, för det skrämde mig med. Sen prata jag med min pappa, och han sa att jag var tvungen att berätta för dig vem jag är.
- Eh? okej vem är dudå?
- Lova att inte bli rädd.
Ella nickade.
- Jag är en vampyr.
Ella börja skratta.
- Du skojar va?
Lukas skacka på huvudet.
- Detta måste vara min fantasi som skenar iväg? Lever du på människor eller är du "vegeterian" som Edward Cullen?
Nu var det lukas tur att skratta.
- Gemför du mig med en karaktär i en bok?
- Vi äter vanlig mat, jag och min familj. Ibland behöver vi blod och det fixar pappa. Jag vet inte hur, men han har aldrig dödat någon. Inte jag heller.
- Men varför jag?
- Varför inte?
- Jag är ju så vanlig, jag är den ointressanta systern.
- Ointressant du? Allt med dig, är perfekt. Allt med dig dras jag till.
Ella svalde.
- Men e du som Edward?
- Det beror på, hur du menar.
- Onaturligt snabb, stark? Farlig?
- Jag är snabb, jag är stark, men anser inte att jag är farlig.
- Okej.
- Fast jag måste säga, att din doft. Ditt blod, tilltalar mig.
Ella ryste till.
- Att dricka ditt blod, skulle inte vara som något annat.
- Sluta.
- Jag ska inte skada dig Ella.
- Okej. Men alla i klassen kommer hata mig, om jag är med dig.
- Då hatar jag dom med.
Ella log.
- Hur gammal är du förresten?
- Haha, lika gammal som du antar jag. Sexton.
- Jo men, är det på riktigt?
- Ja det är på riktigt.
- Men när blev du biten?
- Jag blev inte biten, jag föddes till vampyr. Fast om jag biter någon blir dom en. Jag tror iaf det.
- Så twilight är myt?
Lukas nickade.
- En del är.
- Driver du med mig?
- Varför skulle jag göra det?
- För jag är ingen.
- Du är ju Ella, och det är mycket för mig.
Ella log, hon hade en vampyr. Hennes egna Edward Cullen, fast Lukas var mycket bättre en Edward Cullen förstås. Nu hade hon någon som brydde sig.
hahaha ! var bara tvungen :)
Flickan.
Hon kolla länge efter honom. Hon ville skrika, men fick inte fram ett ord. Hon ville gråta, men kunde nt. Hon ville försvinna precis som han.
Hur vad det nu han sagt? "Jag kan inte leva med dig och jag kan inte leva utan dig?" Vad betydde det där egentligen. Hon visste inte, och hur mycket hon än funderade kom hon inte fram till något. Men nu när hon stod här på bron, och kollade ner på den annars så ödsliga gatan förstod hon hans ord. Han ville inte leva, det var inte henne det var fel på. Det var världen. Kan hon leva i en värld utan honom? Hon ser hans kropp nere på vägen, han är död. Det sista han sagt var, "Jag älskar dig". Jag älskar dig med ville hon skrika, men just när hon förstod hade hon tappat alla ord.
Nu stod hon här på bron, och funderade på livet utan honom. Ett liv utan honom, var inget liv. Så ville hon inte leva, dom hade stöttat varann i allt. Hon kan inte leva utan honom.
Flickan skulle aldrig prata med någon igen i denna värld. Ingen skulle någonsin mer höra en röst, ingen skulle höra hennes skratt. Ingen. Flickan tog ett djupt andetag släppte taget från bro räcket precis som han. Hon föll och föll.
Tills hon återförenades med honom.
Nästa dag i tidningen kunde man läsa:
Pojke och flicka i 17 års åldern. Hittades döda 06.03 imorse. Alla tecken tyder på självmord. Ingen vet varför. Flickans mamma kommenterar: Hon var inte olycklig, han måste övertalat henne.
Dagboksanteckningar förda av flickan, förnekar dock detta. Hon var olycklig sen en längre tid tillbaka. Pojken hade hjälpt henne och hon hade hjälpt honom. Nu ville dom inte leva längre.
Pojkens föräldrar har valt att inte komentera händelsen.
/ Lite annorlunda en den förra. Men ja. haha
En ny.
Vad glad jag blir :)
Jag hade nästan glömt denna. Har ingen som helst insperation för tillfället. Hittade lite gamla noveller i en byrålåda i mitt rum. Kanske något att lägga ut? Men dessa kändes lite väl privata. Då jag skrev dom för att må bättre, karaktärena i novellerna blev liksom jag.
Ska verkligen försöka hitta på något att skriva. Men ingenting blir bra utan insperation av allra högsta grad.
Men blir väldigt glad över att ni inte ger upp ! Har inte skrivit på hur länge som helst, men ändå har jag väldigt många besökare !
Tack för det ! :)
Ta hand om er, och glöm inte bort att hålla utskick efter nytt !
/Kram
Nytt Nytt !
Inom kort kommer här nog finnas något nytt, hoppas jag på.
Maja och Niklas del 12
Maja är 15 år. Hon är tyst blyg och helst själv, om inte Niklas är där förstås. Enda sen dagis har hon och Niklas, den otroligt snygga Niklas kännt varandra.
När de var små lekte de varenda dag, när det gick i låg och mellanstadiet också. Maja och Niklas lovade varann att det alltid skulle vara dom två.
Maja tänkte tillbaka på när hon börja 7an. Tänk som hon hade. Och nu sitter hon är lyckligare än någonsin, med sin underbara Niklas. Han som kan få allt att hända bara med en tanke. Han är ju bara Majas.
Maja har en önskan, det är att alltid få älska Niklas. Men det kan ingen styra över, inte ens Niklas.
Majas Dagbok:
Niklas kommer aldrig sluta älska mig. Men jag? Ja en dag kanske jag älskar någon annan. Det får inte hända, Jag vill inte ens tänka på vad som händer med Niklas då, kan något hända? Det vet ingen, inte ens jag och Niklas. Inte Hon som gjort såhär.
Vem är Hon? Det vet jag inte, Niklas vet. Han har sagt att Hon är som han, Hon kan med en tanke få saker att hända. En tanke gav Niklas domen att älska mig mer en sitt eget liv för alltid.
Jag önskar att Niklas kunde göra så jag älskar honom förevigt. Men det står utanför hans makt. Hur gjorde den där Hon egentligen?
Haha.. detta måste låta förrvirande för er. Jag ska ta det från början.
Hon är någon slags mästare, ja jag vet inte vad man ska kalla henne? Någon slags trollkarl, trollkäring? En häxa typ, ja där har vi det. En häxa, som med en tanke, får saker att hända.
Okej såhär började det. Det året Niklas och jag föddes, och många andra barn, tänkte "häxan" tanken: Låt honom aldrig älska någon så som han kommer älska henne. Han ska älska henne högre en sitt eget liv. Ungefär. Visst låter det sjukt? Men det är sant. Hon är ingen annan en någon släkting till Niklas. Med den tanken överförde hon även sina krafter till Niklas. Så nu kan man väl knappast kalla henne häxa längre?
Niklas krafter är inte lika starka, men han kan om han vill ge kraften till sina framtida barn.
Det jag undrade sen var, varför just jag? Varför inte någon annan tjej?
Jo det var såhär förstår ni, att den första tjej som Niklas fick som vän blev den utvalda. Det var ju jag. Så egentligen älska han mig redan första gången han såg mig. Men ett litet barn tänker väl inte så. Vad vet jag? haha.
Det enda jag vet är, att jag hoppas att jag aldrig slutar att älska Niklas. Min aldeles egna trollkarl. Om det nu är trollkarl han är.
Åh just det jag glömde. Lite kan Niklas göra med tanken, och då kommer vi till det han sa till Klara, den där dagen.
Han skulle inte kunna komma till skada sålänge jag älskade honom. Sålänge han har min kärlek, kan han med tanken klara allt. Det låter ju helt knäppt. Eller hur?
Skulle han hoppa som jag, skulle han inte ens få ett skrapsår inte en skråma. Eftersom min kärlek gör honom starkare än något annat i vår värld. Sålänge han vet att jag älskar honom, hjälper det honom igenom allt.
Min underbara Niklas, jag kommer alltid att älska dig. Så vill jag iaf att det ska vara. Ingen är som du Niklas.
Haha nu har han börjat läsa.
Bäst att gömma dagboken nu, så ingen annan läser. Vad skulle folk tro, att detta är någon sjuk novell? haha.
Kära dagbok, ha det så bra tills jag någon gång i framtiden plockar fram dig igen.
/ Maja.
Slut.
Inte det slutet jag tänkt riktigt, men det är dags att börja på något nytt.
Maja och Niklas del 11
Niklas är inte där, han är hos Klara. Maja är nervös över hur samtalet ska sluta. Men varför egentligen? Det kommer ju inte förändra något för henne. Niklas lämnar inte henne.
Maja bestämmer sig för att inte tänka mer på det, hon har roligt med sina kompisar istället.
Samtidigt hos Klara.
- Så du kan inte leva utan henne? Vad menar du med det? Du vill inte eller?
- Du förstår inte Klara. Maja är min andra halva. Hon är en del av mig. Jag kan inte säga varför. Du skulle inte tro mig.
- Bullshit! Säg bara.
- Utan Maja kan jag inte leva. Mer säger jag inte.
- Gör du som henne då? Hoppar.
- Jag skulle inte komma till skada.
Klara kolla förrvirrat på Niklas.
- Klart du skulle. Det skulle ju alla.
- Inte jag. Så länge Maja älskar mig, kan inget skada mig.
- Det låter ju helt sjukt.
- Jag vet.
- Men vad händer när Maja slutar älska dig?
- Då fortsätter jag älska henne. Allt blir som vanligt. Nästan.
- Detta låter ju helt övernaturligt. Helt jäkla konstigt.
- Vissa saker är övernaturliga och går inte att förklara. Som sagt skulle du inte tro mig, om jag ens försökte förklara mer än såhär. Du skulle tro att jag var knäpp.
- Så?
- Så vadå?
- Vad händer nu?
- Jag föreslår att vi går till Sara, där några från klassen är.
- Jag menade med oss.
- Ska du vara min vän. Så måste du acceptera mig och Maja.
- Jag måste ingenting.
Niklas suckade.
- Gör som du vill nu går jag till Sara.
En stund senare.
Niklas har precis berättat för Maja om samtalet, med Klara.
- Och sen gick jag.
- Så du berätta inte om?
- Nej sa inte vad jag är.
- Så vad händer nu?
- Jag förblir din, jag förblir dömd till att älska samma person hela mitt liv.
Maja log.
- Klara då?
- Hon får göra som hon vill.
- Vill hon inte veta varför det är som det är?
- Jo men jag kan ju inte säga det eller hur? Hon skulle inte tro mig. Ingen skulle tro mig. Varför skulle dom? Det låter ju rätt sjukt.
Maja nickade och log.
Nej ingen skulle tro om Niklas och Maja berättade.
Det skulle förbli en hemlighet.
Ledsen.
Hade det vart i vanligt fall, alltså att jag inte gjort berättelsen offentlig, skulle den slutat där. Den skulle legat i min papperskorg nu. Och på skrivbordet skulle en ny berättelse vara på gång. Men eftersom jag lagt den här. och många verkar läsa och längta efter fortsättning, ska jag försöka skriva ihop fortsättning !
Ha tålamod lite till, planerar att fortsättningen ska finnas här imorron!
Kram !
:)
Hjärnsläpp 2!
Andledning till detta hjärnsläppet är, att jag inte riktigt vet hur det ska gå. Har liksom inte kommit på en bra fortsättning, har en del men måste fundera lite över den bästa =).
Ha tålamod !
Sluta inte kolla efter ny del !
Det kommer, kanske idag, kanske imorron ?
Who knows !
<3
Maja och Niklas del 10
Denna morgonen vaknade Maja, med ett glatt humör. Hon vände sig om och såg att Niklas satt i fåtöljen i hörnet av hennes rum och iakttog henne.
- Niklas…
- Sch.. låt mig bara minnas denna stunden.
- Vadå minnas? Vad menar du?
- Okej, skit i det. Vi måste prata Maja.
Niklas reste sig och gick långsamt fram till Maja och satte sig bredvid henne.
- Detta kommer göra dig upprörd Maja, men du måste låta mig prata till punkt. Du får inte avbryta mig, lovar du?
- Ja, viskade Maja
- Okej, jag skulle kunna skita i Klara helt och hållet. Om det inte vore för jag lovat min mamma, innan vi börja 7:an att ta hand om Klara.
- DU vadå?
- Maja du skulle inte avbryta. Klara är min mammas bästa väns dotter. Hon var jätte mobbad där de bodde förut så när de flytta hit, lovade min mamma att jag skulle ta hand om klara. Fröken visste om det, innan vi började. Men jag fick inte lov att säga det till någon. Även detta gav det mig ingen rätt, att skita i dig. Det var idiotiskt, jag har berätta för min mamma nu, vad jag gjorde och vad du gjorde för att få mig tillbaka, hon vet dessutom allt om Klara. Hon vill självklart att jag ska förlåta henne, men förstår om det är omöjligt. Hon vet hur mycket jag älskar dig. Och Klara är svartsjuk, för detta. Hon vill inte vara tillsammans med mig, men hon vill ha mig.
Maja satt som förstummad, hon kolla chockat på Niklas.
- Men, jag fattar inte.
- Vad?
- Kunde du inte varit bådas från början?
- Jo.. men min mamma ville liksom att du och jag skulle, skaffa lite nya vänner. Alltså inte bara vara med varann.
- Va?!
Tårar börja rinna från Majas ögon.
- Jag är ledsen, Maja. Hon har tagit det tillbaka nu, hon vet att jag inte kan andas utan dig. Det måste jag också förklara för Klara. Jag måste berätta för henne, hur jag känner för dig och om hon vill vara min vän, måste hon kunna acceptera dig. Min mamma var först upprörd över det beslutet, men hon förstår nu. Maja du är en del av mig. Det finns ingen Niklas utan dig.
Maja suckade och log.
- Så länge du inte lämnar mig.
- Jag lämnar dig aldrig. Jag trodde du skulle bli arg.
- Bra jag är inte arg, berätta för Klara idag, vad som händer om vi skiljs åt.
Niklas nickade och kysste sin Maja.
