Berättelser och Noveller.

Maja slår motvilligt upp ögonen.
Hon ligger i en säng, hon kollar runt i rummet, det är alldeles vit. Var är hon?
Sjukhuset. Nu minns maja, hon hoppade.
Hennes blick fastnar på en sovande gestalt i ett hörn av rummet. Niklas, Majas egna Niklas.
- Maja, du är vaken, tack gode gud för det. Victoria böjer sig över henne, brevid henne står Klas och Majas lillebror Viktor.
- Du måste vara försiktigare nästa gång Maja, säger Klas.
- Va, viskar Maja
- Ja så du inte ramlar över kanten.
Ramlat över kanten, jo visst. Det kunde dom få tro tillsvidare.
- Niklas, viskar Maja.
- Ja han har inte lämnat rummet, sen ni kom in. Underbar kille det där, säger Victoria och suckar.
Underbar, nja inte på senaste tiden, tänker Maja. Men han måste ju ha oroat sig, eftersom han nu sitter här.
- Kan ni gå lite jag vill prata med Niklas.
- Ja visst gumman, vi sitter utanför.
Hennes familj går ut.
Maja vänder sig mot Niklas, som nu vaknat, han kollar på henne en stund innan han reser sig.
- Hej, viskar Maja
- Hej, säger Niklas
Ingen visste riktigt vart dom skulle börja.
- Vad fan tänkte du Maja?
- Jag ville bara bli sedd.
- Vad menar du?
- Du slutade se mig.
- Jag ser dig alltid Maja, jag hoppades varje dag att du skulle komma till oss. Men du gjorde de inte. Mina vänner slutade bry sig. Men jag slutar aldrig, bry mig.
- Såg du mig verkligen?
- Alltid Maja, förlåt mig för jag är en idiot.
Niklas tar hennes hand.
- Jag är också en idiot, jag ville att det skulle vara bara vi som alltid.
- Det går inte Maja, det är alltid du och jag. Men inte alltid på samma sätt. Allt förändras.
- Kan det inte förändras till det bra?
- Maja det kommer bli bra.
Nobody, var e du tänkte Maja? Har du blivit Maja igen?
- Älskar du mig?
- Jag har alltid Älskat dig, Maja. Alltid.
- Inte så mycket som jag älskar dig.
- Ännu mer.
Maja suckar, är det ens lönt att argumentera om saken?
- Vad händer nu?
- Tja, vi kan alltid börja om från början. Jag kan presentera dig för klassen.
Niklas log och kröp upp i sängen brevid Maja.
- Tack. Men hur illa skadad är jag?
- Ett brutet ben, ett brutet revben och lite hjärnskakning. typ.
- Oj.
- Du vet att du är finare än alla tjejer i världen va?
- Klara då?
- Klara, skojar du. Hon är ingenting jämfört med dig.
- Men du flörta ju med henne.
Det hade han väl? Iaf flörta hon med honom.
- Men shit Maja, var det därför du hoppa? För du trodde jag brydde mig mer om Klara?
- Minns du första dagen?
- Ja.
- Du fråga mig om, jag skulle med er och bada. Jag svara nej, för jag kände inte igen dig. Du var inte du. Du var liksom kaxigare. Annorlunda. Jag blev rädd och sa Nej. Och du bara vände dig om och gick, utan ett ord.
- Förlåt Maja. Jag tänkte inte. Fan vilken idiot jag varit.
- Ja. Jag kände mig som igen. Det var inte någon som la märke till mig.
- Nej det kan nog lite vara mitt fel. Den gången vi satt på trappan sa du, att jag skulle gå. Kommer du ihåg?
- Ja
- Efter det sa jag till alla, att du var dum i huvudet, och att vi skulle skita i dig. Förlåt Maja.
Maja börja gråta. Hade Niklas kallat henne dum i huvudet? Varför.
- Var inte ledsen Maja, jag ångrar det, men jag var så upprörd. Jag träffa några från klassen kort där efter och det bara slank ur mig.
- Tycker du att jag är dum i huvudet?
- Absolut inte Maja! Jag älskar dig.
- Mer än...än, maja våga inte fortsätta. Ville hon veta om Niklas var kär i henne?
- Mer än en vän Maja, jag vill vara med dig föralltid. Om jag så får hela klassen emot mig.
Niklas kysste Maja.

En gnista av glädje tändes i Maja. Skulle kanske hennes två resterande år av högstadiet bli bättre än det första. Nu hade hon ju Niklas.
Eller?
Skulle detta bli början på något nytt?
Var Niklas ärlig, skulle han göra detta mot Maja?
Mena han verkligen vad han sa?