Berättelser och Noveller.

Hon kolla länge efter honom. Hon ville skrika, men fick inte fram ett ord. Hon ville gråta, men kunde nt. Hon ville försvinna precis som han.
Hur vad det nu han sagt? "Jag kan inte leva med dig och jag kan inte leva utan dig?" Vad betydde det där egentligen. Hon visste inte, och hur mycket hon än funderade kom hon inte fram till något. Men nu när hon stod här på bron, och kollade ner på den annars så ödsliga gatan förstod hon hans ord. Han ville inte leva, det var inte henne det var fel på. Det var världen. Kan hon leva i en värld utan honom? Hon ser hans kropp nere på vägen, han är död. Det sista han sagt var, "Jag älskar dig". Jag älskar dig med ville hon skrika, men just när hon förstod hade hon tappat alla ord.
Nu stod hon här på bron, och funderade på livet utan honom. Ett liv utan honom, var inget liv. Så ville hon inte leva, dom hade stöttat varann i allt. Hon kan inte leva utan honom.

Flickan skulle aldrig prata med någon igen i denna värld. Ingen skulle någonsin mer höra en röst, ingen skulle höra hennes skratt. Ingen. Flickan tog ett djupt andetag släppte taget från bro räcket precis som han. Hon föll och föll.
Tills hon återförenades med honom.

Nästa dag i tidningen kunde man läsa:
Pojke och flicka i 17 års åldern. Hittades döda 06.03 imorse. Alla tecken tyder på självmord. Ingen vet varför. Flickans mamma kommenterar: Hon var inte olycklig, han måste övertalat henne.
Dagboksanteckningar förda av flickan, förnekar dock detta. Hon var olycklig sen en längre tid tillbaka. Pojken hade hjälpt henne och hon hade hjälpt honom. Nu ville dom inte leva längre.
Pojkens föräldrar har valt att inte komentera händelsen.




/ Lite annorlunda en den förra. Men ja. haha