Maja och Niklas del 11
Maja är hemma hos Sara i klassen, med några från klassen och badar i Saras pool.
Niklas är inte där, han är hos Klara. Maja är nervös över hur samtalet ska sluta. Men varför egentligen? Det kommer ju inte förändra något för henne. Niklas lämnar inte henne.
Maja bestämmer sig för att inte tänka mer på det, hon har roligt med sina kompisar istället.
Samtidigt hos Klara.
- Så du kan inte leva utan henne? Vad menar du med det? Du vill inte eller?
- Du förstår inte Klara. Maja är min andra halva. Hon är en del av mig. Jag kan inte säga varför. Du skulle inte tro mig.
- Bullshit! Säg bara.
- Utan Maja kan jag inte leva. Mer säger jag inte.
- Gör du som henne då? Hoppar.
- Jag skulle inte komma till skada.
Klara kolla förrvirrat på Niklas.
- Klart du skulle. Det skulle ju alla.
- Inte jag. Så länge Maja älskar mig, kan inget skada mig.
- Det låter ju helt sjukt.
- Jag vet.
- Men vad händer när Maja slutar älska dig?
- Då fortsätter jag älska henne. Allt blir som vanligt. Nästan.
- Detta låter ju helt övernaturligt. Helt jäkla konstigt.
- Vissa saker är övernaturliga och går inte att förklara. Som sagt skulle du inte tro mig, om jag ens försökte förklara mer än såhär. Du skulle tro att jag var knäpp.
- Så?
- Så vadå?
- Vad händer nu?
- Jag föreslår att vi går till Sara, där några från klassen är.
- Jag menade med oss.
- Ska du vara min vän. Så måste du acceptera mig och Maja.
- Jag måste ingenting.
Niklas suckade.
- Gör som du vill nu går jag till Sara.
En stund senare.
Niklas har precis berättat för Maja om samtalet, med Klara.
- Och sen gick jag.
- Så du berätta inte om?
- Nej sa inte vad jag är.
- Så vad händer nu?
- Jag förblir din, jag förblir dömd till att älska samma person hela mitt liv.
Maja log.
- Klara då?
- Hon får göra som hon vill.
- Vill hon inte veta varför det är som det är?
- Jo men jag kan ju inte säga det eller hur? Hon skulle inte tro mig. Ingen skulle tro mig. Varför skulle dom? Det låter ju rätt sjukt.
Maja nickade och log.
Nej ingen skulle tro om Niklas och Maja berättade.
Det skulle förbli en hemlighet.
Niklas är inte där, han är hos Klara. Maja är nervös över hur samtalet ska sluta. Men varför egentligen? Det kommer ju inte förändra något för henne. Niklas lämnar inte henne.
Maja bestämmer sig för att inte tänka mer på det, hon har roligt med sina kompisar istället.
Samtidigt hos Klara.
- Så du kan inte leva utan henne? Vad menar du med det? Du vill inte eller?
- Du förstår inte Klara. Maja är min andra halva. Hon är en del av mig. Jag kan inte säga varför. Du skulle inte tro mig.
- Bullshit! Säg bara.
- Utan Maja kan jag inte leva. Mer säger jag inte.
- Gör du som henne då? Hoppar.
- Jag skulle inte komma till skada.
Klara kolla förrvirrat på Niklas.
- Klart du skulle. Det skulle ju alla.
- Inte jag. Så länge Maja älskar mig, kan inget skada mig.
- Det låter ju helt sjukt.
- Jag vet.
- Men vad händer när Maja slutar älska dig?
- Då fortsätter jag älska henne. Allt blir som vanligt. Nästan.
- Detta låter ju helt övernaturligt. Helt jäkla konstigt.
- Vissa saker är övernaturliga och går inte att förklara. Som sagt skulle du inte tro mig, om jag ens försökte förklara mer än såhär. Du skulle tro att jag var knäpp.
- Så?
- Så vadå?
- Vad händer nu?
- Jag föreslår att vi går till Sara, där några från klassen är.
- Jag menade med oss.
- Ska du vara min vän. Så måste du acceptera mig och Maja.
- Jag måste ingenting.
Niklas suckade.
- Gör som du vill nu går jag till Sara.
En stund senare.
Niklas har precis berättat för Maja om samtalet, med Klara.
- Och sen gick jag.
- Så du berätta inte om?
- Nej sa inte vad jag är.
- Så vad händer nu?
- Jag förblir din, jag förblir dömd till att älska samma person hela mitt liv.
Maja log.
- Klara då?
- Hon får göra som hon vill.
- Vill hon inte veta varför det är som det är?
- Jo men jag kan ju inte säga det eller hur? Hon skulle inte tro mig. Ingen skulle tro mig. Varför skulle dom? Det låter ju rätt sjukt.
Maja nickade och log.
Nej ingen skulle tro om Niklas och Maja berättade.
Det skulle förbli en hemlighet.
Kommentarer
Postat av: b
Underbart att kärleken segrar! Dialogen känns naturlig och bra.
Trackback