Berättelser och Noveller.

I flera minuter hade Niklas kollat tomt in i Majas ögon, innan han börjat prata. Det var egentligen inget konstigt han sagt men ändå kunde Maja inte glömma ögonblicket.
"Maja jag vill ha dig mer än mitt eget liv. Men tyvärr är jag inte perfekt, jag tror att jag även vill ha min status. Om du förstår vad jag menar? Jag mådde dåligt av att vara elak mot Klara, hon må vara en idiot men hon stötta mig faktiskt."

Maja hade nickat, hon förstod vad han menade. Allt var ju trots allt inte Niklas fel. Den där första dagen hade allt helt enkelt blivit fel. Maja kunde inte hjälpa att hon lite grann längtade efter Nobody. Att vara Nobody var enkelt. Sorligt. Men enkelt.
Men då hade hon inte Niklas. Den nu så olyckliga Niklas. Men hur olycklig han än var, skulle han aldrig lämna henne. När maja hade frågat vad han menade med att "han älska henne mer än sitt liv" , då hade han svarat: Att när han såg henne hoppa, försvann en del av honom. Maja hade inte förstått hon tog ju inte sitt liv. Men om, hade han svarat. Maja förstod att han hade trott att hon skulle dö.

Nu låg dom här Maja och Niklas, ansikte mot ansikte i Majas säng. Niklas sov, Maja kunde inte. Hon kunde inte släppa hans fel fria ansikte med blicken. Hon smekte sakta hans kind. Han öppnade ögonen.
- Är du vaken, älskling? viskade han.
Maja nickade.
- Kan du inte sova?
- Nej.
- Varför?
- Jag tänkte på oss.
Niklas reste sig upp, så han stötta sig på sin armbåge, så han kunde se på henne.
- Vad tänkte du på då Maja?
- Hur du kan vilja ha mig. Och att du måste välja mig eller Klara. Och att jag framför mig har den finaste ängel i världen.
Niklas suckade.
- Du är finast Maja, jag älskar allt med dig. Och jag är ledsen att jag inte insåg det, förräns efter så lång tid. Och hur jag ska göra med Klara har jag inget svar på.
- Vad menar du med att du inte insåg att du älska mig?
- Jag har alltid älskat dig, på sätt och vis. Du har ju funnits hela mitt liv. Egentligen borde jag kanske se dig som en syster eller något. Och det var det jag trodde, iaf under hela min barndom. Men sen insåg jag att jag älskade dig inte så. Jag var kär i dig. Jag vet inte vad som hände där första dagen i skolan. Jag var inte mig själv. Jag svek dig och jag är ledsen för det.
- Jag har varit kär i dig, enda sen förra sommaren. Om inte längre.
- Jag vet.
- Hur kan du tyck jag är vacker?
- Allt är vackert med dig. Din choklad bruna hy, dina stora bruna ögon, ditt kolsvarta långa hår. Allt min prinsessa.
Maja log.
- Det är ju du som är den vackraste på jorden. Du borde inte älska någon som mig.
- Vad är så vackert med mig då?
Niklas log.
- Ditt blonda hår, solbrända hy, din muskulösa kropp. Dina ljusblåa ögon. Du är alldelse för perfekt för mig.
- Maja, ingen är perfekt. Jag älskar dig, för du är just Maja.
- Jag älskar dig med. Men du inser va, att du måste välja.
- Ja, jag vet. Men du förstår inte, hon stötta mig verkligen. Jag var så jäkla ledsen, för jag inte hade dig. Men hon stötta mig.
- Hon vill ju bara ha dig. Hon var säkert bara glad, över att få ha dig.
- Lägg av Maja, jag vet att hon vill få bort dig, så hon kan få mig. Men även om det är så, vill jag inte vara hennes fiende, bara för jag vill ha dig också.
- Vad menar du med också?
- Jag vill vara hennes vän. Och jag vill vara din pojkvän.
- Jag vill inte att min pojkväns kompisar ska hata mig.
- Maja, jag ska försöka prata med Klara. Men fattar du inte att hon blev ledsen, när jag bara svek henne för dig.
- Är hon din vän, så måste hon ju aceptera din flickvän. Hon har faktiskt ingen rätt att hata mig.
- Nej det har hon kanske inte. Men hon har rätt att vara arg på mig. Jag sket ju i stort sett i alla, den kvällen jag trodde jag skulle förlora dig.
- Det hade du inte behövt.
- Såklart, jag hade. Vad förstod du inte med att "du är mitt liv"?
- Jag förstod.
- Dåså, som jag sagt. Så ångrar jag verkligen att jag var en idiot. Men jag förstod inte hur dåligt du mådde. Och klara tycks må dåligt nu.
- Jag saknar Nobody.
Maja viskade det där nästan till sig själv.

- Nobody?
Niklas lätt förvirrad.
- Ingen såg ju mig. Alltså Nobody.
- Hur kan du säga så? Vill du inte att jag ska vara med dig?
- Jo, men det var så mycket enklare. Sorgligt, men enkelt.
- Maja lägg av, jag ska lösa detta. Jag vet inte hur, men på ett eller annat sett.
Maja ryckte på axlarna.
Niklas suckade, irriterat.
- Maja, varför ska allt vi pratar om alltid sluta i bråk?
- Det gör det väl inte?
- Jo, förlåt mig Maja. Jag ska komma på en lösning. Men till dess, jag älskar dig.
- Okej förlåt. Jag älskar dig också.
Niklas log.
- Sov nu, min prinsessa sov.
Maja kände med ens hur trött hon var. Hon slött ögonen, och kröp in i Niklas famn.
- Den finaste ängel i världen, mumlade Maja som sista mening.
Niklas log.

Det sista Niklas tänkte innan han somnade var, hur skulle han förklara för Maja varför Klara var så svartsjuk? Och hur skulle han förklara för Klara, varför han inte kunde andas utan Maja?