Berättelser och Noveller.

Mio, Wilma och Vera, sitter nu utanför spökhuset.
- Hur skulle jag vetat vart jag skulle ta vägen, utan er? frågar Vera
- Det skulle du förstått, vi bara hjälper dig på traven, viskar Mio.
- Vad händer nu då?
- Var tyst, och titta.

Alla tre sitter knäpp tysta.
Plötsligt skriker Vera till.
- Vad är det som bränns? Känner ni det?
Mio och Wilma nickar.
- Vad är det för nått?
- Elden, viskar Wilma
I samma ögonblick som Wilma säger det, flammar eld upp runt omkring dom.
- Vi brinner ju upp!
Wilma skakar på huvudet.
- Ta det lungt, Vera det är snart över.
- Titta. säger Wilma och pekar.
- Vi vet, säger Mio.
Plötsligt står där en stor vit skylt framför dom. När vera kollar närmare ser hon att där är en massa namn på den.
- Vart kom den ifrån?, frågar Vera.
- Den har varit där hela tiden, du la bara inte märke till den.
- Aj, det bränns mer och mer. När slutar det?
- Snart, kolla närmare på skylten.
Vera tittar närmare, hon läser:
" Här vilar folket, som en gång levde i denna lilla stad. Nu mera kallad spökstaden."
Därefter följer en massa namn. Vera läser dom, namnen blir bekanta.
- Där där... står ju era namn.
Mio kollar sorgset på Vera.
- Fortsätt läs vera.
Vera fortsätter läsa, plötsligt känner hon hur den bränande känslan avtar. Hon skriker till, när hon ser sitt namn dyka upp på skylten.
- D-d-et är nt möjligt.
- Det är det. säger mio och reser sig, han drar upp vera.
Yttligare en gång skriker vera till när hon ser, sin kropp stanna kvar på marken. Full av brännskador.
- Men, vad har ni gjort med mig?
- Det är inte vi... det är staden.
- Men mina föräldrar...
- Kolla igen vera.
Vera läser, "Mårten Berg och Linnea Berg".
- Det är ju mina föräldrars namn.
Mio nickar.
- Dom är redan döda. Efter tag kommer du inte lida mer. Du acepterar det.
- Men varför varna ni inte mig?
- Skulle du tro oss?
Vera skaka på huvudet.
- Varför varna mina föräldrar mig inte?
- Dom har redan aceperat det. Dom visste att du var tvungen.
- Men... nej nej! Detta är bara en sjuk dröm. Jag är inget spöke.
Wilma och Mio kolla på varann och sucka, i samma ögonblick steg solen på himlen. Runt omkring dom dyker massa "folk" upp.
- Du stanna alltså hela natten? fråga Sally. " Med lite hjälp på traven ser jag?"
Mio rycker på axlarna och ler mot Sally.
Hon ler inte tillbaka.
- skitsamma... nästa gång hjälper ni inte. Nu är du en av oss i staden. Efter ett tag kommer du känna dig bunden till den. Du kommer aldrig vilja flytta härifrån.
Vera skakar på huvudet, hon ser sina föräldrar gå emot henne.
- Hur? viskar vera.
- Gumman, vi dog när vi var här och kollade in vårt hus, säger Vera.
- Varför sa ni inget till mig?
- Vi kunde inte, vi bands till staden så fort vi lämnade våra kroppar. Vi var tvugna att flytta hit. Nu passar vi in här Vera.
- Men...
- Allt kommer bli bra Vera.
- Det finns inget du kan göra, säger Sally. " Alla som flyttar hit, blir som oss. Det går inte att förklara, vi kan inte hindra dom. Ingen tror på spöken. Det sägs att staden känner på sig, när nya kommer hit. Sålänge ingen flyttar hit, håller staden sig lugn."
- Vi borde varna folk.
- Försök du, men detta kommer upprepas. Tills folk tror på sannigen, att staden som aldrig sover är hemsökt.
- Varför heter den så, staden som aldrig sover?
- För spöken inte sover.

Plötsligt backade vera bakåt.
- Hon acepterar det, viskade någon.
- Nu är du en av oss, sa Mio glatt. "Välkommen"
Vera sken upp och log.
Ja, nu kände hon hur staden välkomnade henne. Det som ville, kommer hit, det går nt att stoppa. Hon har aldrig kännt sig så levande. Ja hon kännde sig levande, fast hon var död.

- Vi måste skynda oss till skolan, sa en lärare. " Det ska börja en ny kille i klassen, hans familj flyttade in i går kväll."

Allt skulle upprepas, om och om igen. Tills någon förstod vad som försegick.

Åh, visst ja... det första vera fick se, var en av skolans lärare med sin familj. Det andra var skolan som brann upp. Och sen till sist sig själv förstås.