Berättelser och Noveller.

Det är torsdag kväll, och det är i natt intagningsprovet är.
Vera är rädd, hon har sagt till sin mamma att hon ska sova hos en klasskompis. Hon står framför hallspegeln, nu gäller det. Hon tar jacka och skor, och ropar hejdå till sin mamma.

Vid kiosken nere i centrum står massa folk samlade, huvudpersonerna är Sally, Elvira, Wilma, markus och Mio.
- Snälla vi borde inte, säger Wilma.
- Lägg av Wilma, suckar Sally.
Mio tar hennes hand och viskar: "Lugn Wilma, jag har en plan."
Wilma ler mot honom, hoppas det är nått bra han tänkt ut.
- Titta där kommer hon, säger Elvira.
Alla tystnar och ser på henne.
- Nu gäller det är du rädd? frågar Sally elakt.
Vera skakar tveksamt på huvudet.
- Bra hoppas, du inte är mörkrädd.
- Neej...
- följ med mig.

Hela folksamlingen går iväg, ut från staden, ut från det lilla ljus som finns. Dom sveps in i totalt mörker, medans dom går berättar Sally, vad som ska hända.
Vera ska spendera natten ensam, i stadens hemskaste hus. Spökhuset. Staden lär vara hemsökt, men inget är så hemsökt som detta huset.
- Vi kommer i imorron, är du kvar då, är du en av oss. Är du kvar då, har du klarat skolans intagningsprov.
Vera ryser till, huset ser verkligen skrämande ut. Hon tvekar och går in. Sally stänger dörren.

- Hon kommer aldrig klara det, säger Sally.
Alla går där ifrån.
- Planen, viskar Wilma depserat i Mios öga. Hon håller fortfarande i hans hand.
Han kramar handen hårt.
- Lita på mig Wilma, viskar han.
När det kommer in i staden igen, skiljs dom flesta åt.
- Wilma sov hos mig, så kan vi gå hit tillsammans imorron och gå till spökhuset med dom andra, säger Elvira.
Wilma öppnar munnen, men Mio avbryter henne:
- Wilma stanna här med mig, jag bjuder på läsk.
Elvira ler bara och går.
Wilma och Mio står nu ensama kvar.
- Planen?
- Vi ska hjälpa henne, kom.
Det springer till spökhuset.
- Tror du det börjat än?
- Nej inte än. Mio kollar på sin mobil. "Om fem minuter"

Det öppnar dörren och går in.
- Vera?, viskar Wilma.
- Vem? viskar Vera skräckslaget.
- Mio och Wilma, vi ska hjälpa dig.
- Varför det?
- Du kommer behöva oss, vi har alla suttit här. Det är läskigt, vi önskar vi kunde ta dig härifrån. Men det kommer få reda på det, Säger Mio.

Det sätter sig alla tre i ett hörn, inne i ett stort rum.
- Vad kommer hända?,frågar Vera.
- Scch... titta bara.
Rummet slår plötsligt upp i lågor, runt omkring brinner det.
- Vi...!, börjar Vera.
Mio sätter sin hand för hennes mun.

Rummet brinner, nerspringande kommer en kvinna.
Vera försöker prata, men Mios hand hindrar henne.
Kvinnan skriker hon brinner! Precis som allt annat runt omkring dom. Plötsligt sjunker hon ihop på golvet, död. Elden slocknar, och rummet är upplyst, Fyra kroppar syns. Kvinnan, en man och två barn. Sen försvinner allting, och rummet blir som vanligt.

Mio tar bort sin hand, Vera skakar.
- Det v-v-vaar ju...börjar Vera.
Men denna gången avbryter Wilma:
- Ja det var det, kom vi måste skynda oss.
- Vart då? Jag vill bort härifrån.
- Det går inte, säger Mio.
Han håller fortfarande Wilma i handen, han tar Vera i andra.
- Vi måste upp nu, säger han.
Det går upp för trappan, där en lång korridor väntar, det går in i ett rum längst bort och sätter sig på golvet.
- Blunda, och öppna när jag säger till, Säger mio.
Vera blundar. Det gör Mio och Wilma med.
Efter en stund viskar Mio: "öppna".
Alla tre öppnar ögonen, dom "sitter" i ett klassrum.
Yttligare en gång, flammar eld upp runt omkring dom. Skrikande elever springer åt alla håll. Vera, Mio och Wilma "förflyttas" ut i korridoren.

Plötsligt försvinner scenen, och dom sitter inne i rummet igen.
- Det var ju vår skola, viskar Vera.
Mio nickar och reser sig, han går fram till en byrå och drar ut en av lådorna. Han tar fram två tidningar och ger den ena till Vera.

Första sidan:
Tänk att hela den lilla staden brunnit upp. Att en hel stad, kan brinna ner är ofattbart. Att bygga upp staden igen är redan i fullgång. Hoppas nya flyttar hit snart. Då alla är så gott som döda.

-Shit, viskar Vera. "Dog alla?"
Mio nickar, han tar tidningen och ger den andra till Vera.

På den första sidan kan man läsa:
Ombyggnaden har avbrutits, byggarbetarna påstår att det spökar i staden. Det sägs att spökena har berättat att det vill att staden ska se ut som den alltid gjort. Mer information kommer.

- Usch, viskar vera.

"Snart blir det din tur.."
Vera hoppar till, vad var det för röst?
- Hörde ni det där? frågar hon.
- Nej det var bara du... svarar wilma.
- Kom vi måste skynda oss, säger Mio.

-Hej?
Bea vänder sig om, mot den osäkra rösten.
- Hej, säger hon.
- Vanja, jag e ny här. Flickan sträcker fram sin hand.
Bea skakar den, "Bea" säger hon.
Flickan nickar blygt.
Bea kan inte släppa henne med blicken, hon är oslagbart vacker. Men hon ser otroligt osäker ut.
- Är du..? börjar Bea.
Flickan ser om möjligt ännu mer osäker ut.
- V-v-vadå? stammar hon.
- Äsh det var inget, svarar Bea.
Borde hon kanske fråga ändå? Är hon som Bea? Nej nej, omöjligt.
Flickan ler blygt.
- Vilken klass går du i? frågar bea.
- B.
- Vad bra, det gör jag med. Kom så går vi tillsammans till lektionen.
Vanja ler stort, osäkerheten har försvunnit lite grann.

När det kommer fram till klassrummet vänds allas blickar mot den nya tjejen.
- En till? Viskar någon.
Bea ignorerar viskningarna.
- Detta är min vän Mikaela. Mikka detta är Vanja. Vad tror du?
Mikaela nickar.
- Jag tror. Det märker vi så småningom.
- Bea?
Bea vänder sig mot den ljuvliga rösten tillhörande hennes pojkvän Rick.
- Rick, detta är Vanja.
- Jag tror inte Bea, jag hörde ert samtal, jag vet.
- Är det sant?
- Det klart det är se på henne.
- Vad pratar ni om? Frågar Vanja, med skakig röst.
- Vi vet vad du är. Men ingen säger det högt här.
Vanja blir blekare, om det är möjligt.
- Eeh...? får hon fram.
- Alla i klassen misstänker.
En tjej i klassen kommer fram till dom. Hon stannar en bit ifrån, som alla alltid gör.
- Är hon?
- Det är hon. Visst är du? säger Rick
- Jag... eh... är ni?
- Vi är det vi tror du är, svarar bea.
- Men kom igen klart hon är, säger rick otåligt. "Går det att missa att inte se?"
- Är ni också såna där?
- Ja det är vi.
- Såna där, säger mikaela och skrattar.
Bea skrattar också.
Sen böjer hon sig fram till vanja och viskar en fråga.
Och vanja nickar.
- Hon är!