Berättelser och Noveller.

Maja är 15 år. Hon är tyst blyg och helst själv, om inte Niklas är där förstås. Enda sen dagis har hon och Niklas, den otroligt snygga Niklas kännt varandra.
När de var små lekte de varenda dag, när det gick i låg och mellanstadiet också. Maja och Niklas lovade varann att det alltid skulle vara dom två.

Maja tänkte tillbaka på när hon börja 7an. Tänk som hon hade. Och nu sitter hon är lyckligare än någonsin, med sin underbara Niklas. Han som kan få allt att hända bara med en tanke. Han är ju bara Majas.
Maja har en önskan, det är att alltid få älska Niklas. Men det kan ingen styra över, inte ens Niklas.

Majas Dagbok:
Niklas kommer aldrig sluta älska mig. Men jag? Ja en dag kanske jag älskar någon annan. Det får inte hända, Jag vill inte ens tänka på vad som händer med Niklas då, kan något hända? Det vet ingen, inte ens jag och Niklas. Inte Hon som gjort såhär.
Vem är Hon? Det vet jag inte, Niklas vet. Han har sagt att Hon är som han, Hon kan med en tanke få saker att hända. En tanke gav Niklas domen att älska mig mer en sitt eget liv för alltid.
Jag önskar att Niklas kunde göra så jag älskar honom förevigt. Men det står utanför hans makt. Hur gjorde den där Hon egentligen?
Haha.. detta måste låta förrvirande för er. Jag ska ta det från början.
Hon är någon slags mästare, ja jag vet inte vad man ska kalla henne? Någon slags trollkarl, trollkäring? En häxa typ, ja där har vi det. En häxa, som med en tanke, får saker att hända.

Okej såhär började det. Det året Niklas och jag föddes, och många andra barn, tänkte "häxan" tanken: Låt honom aldrig älska någon så som han kommer älska henne. Han ska älska henne högre en sitt eget liv. Ungefär. Visst låter det sjukt? Men det är sant. Hon är ingen annan en någon släkting till Niklas. Med den tanken överförde hon även sina krafter till Niklas. Så nu kan man väl knappast kalla henne häxa längre?
Niklas krafter är inte lika starka, men han kan om han vill ge kraften till sina framtida barn.

Det jag undrade sen var, varför just jag? Varför inte någon annan tjej?
Jo det var såhär förstår ni, att den första tjej som Niklas fick som vän blev den utvalda. Det var ju jag. Så egentligen älska han mig redan första gången han såg mig. Men ett litet barn tänker väl inte så. Vad vet jag? haha.

Det enda jag vet är, att jag hoppas att jag aldrig slutar att älska Niklas. Min aldeles egna trollkarl. Om det nu är trollkarl han är.

Åh just det jag glömde. Lite kan Niklas göra med tanken, och då kommer vi till det han sa till Klara, den där dagen.
Han skulle inte kunna komma till skada sålänge jag älskade honom. Sålänge han har min kärlek, kan han med tanken klara allt. Det låter ju helt knäppt. Eller hur?
Skulle han hoppa som jag, skulle han inte ens få ett skrapsår inte en skråma. Eftersom min kärlek gör honom starkare än något annat i vår värld. Sålänge han vet att jag älskar honom, hjälper det honom igenom allt.

Min underbara Niklas, jag kommer alltid att älska dig. Så vill jag iaf att det ska vara. Ingen är som du Niklas.
Haha nu har han börjat läsa.

Bäst att gömma dagboken nu, så ingen annan läser. Vad skulle folk tro, att detta är någon sjuk novell? haha.
Kära dagbok, ha det så bra tills jag någon gång i framtiden plockar fram dig igen.

/ Maja.


Slut.
Inte det slutet jag tänkt riktigt, men det är dags att börja på något nytt.

Denna morgonen vaknade Maja, med ett glatt humör. Hon vände sig om och såg att Niklas satt i fåtöljen i hörnet av hennes rum och iakttog henne.
- Niklas…
- Sch.. låt mig bara minnas denna stunden.
- Vadå minnas? Vad menar du?
- Okej, skit i det. Vi måste prata Maja.

Niklas reste sig och gick långsamt fram till Maja och satte sig bredvid henne.
- Detta kommer göra dig upprörd Maja, men du måste låta mig prata till punkt. Du får inte avbryta mig, lovar du?
- Ja, viskade Maja
- Okej, jag skulle kunna skita i Klara helt och hållet. Om det inte vore för jag lovat min mamma, innan vi börja 7:an att ta hand om Klara.
- DU vadå?
- Maja du skulle inte avbryta. Klara är min mammas bästa väns dotter. Hon var jätte mobbad där de bodde förut så när de flytta hit, lovade min mamma att jag skulle ta hand om klara. Fröken visste om det, innan vi började. Men jag fick inte lov att säga det till någon. Även detta gav det mig ingen rätt, att skita i dig. Det var idiotiskt, jag har berätta för min mamma nu, vad jag gjorde och vad du gjorde för att få mig tillbaka, hon vet dessutom allt om Klara. Hon vill självklart att jag ska förlåta henne, men förstår om det är omöjligt. Hon vet hur mycket jag älskar dig. Och Klara är svartsjuk, för detta. Hon vill inte vara tillsammans med mig, men hon vill ha mig.
Maja satt som förstummad, hon kolla chockat på Niklas.
- Men, jag fattar inte.
- Vad?
- Kunde du inte varit bådas från början?
- Jo.. men min mamma ville liksom att du och jag skulle, skaffa lite nya vänner. Alltså inte bara vara med varann.
- Va?!
Tårar börja rinna från Majas ögon.
- Jag är ledsen, Maja. Hon har tagit det tillbaka nu, hon vet att jag inte kan andas utan dig. Det måste jag också förklara för Klara. Jag måste berätta för henne, hur jag känner för dig och om hon vill vara min vän, måste hon kunna acceptera dig. Min mamma var först upprörd över det beslutet, men hon förstår nu. Maja du är en del av mig. Det finns ingen Niklas utan dig.

Maja suckade och log.
- Så länge du inte lämnar mig.
- Jag lämnar dig aldrig. Jag trodde du skulle bli arg.
- Bra jag är inte arg, berätta för Klara idag, vad som händer om vi skiljs åt.

Niklas nickade och kysste sin Maja.

Alla gör ju misstag :)

Självklart ska det stå Maja viskade INTE Klara :)

Tack Anonym !

I flera minuter hade Niklas kollat tomt in i Majas ögon, innan han börjat prata. Det var egentligen inget konstigt han sagt men ändå kunde Maja inte glömma ögonblicket.
"Maja jag vill ha dig mer än mitt eget liv. Men tyvärr är jag inte perfekt, jag tror att jag även vill ha min status. Om du förstår vad jag menar? Jag mådde dåligt av att vara elak mot Klara, hon må vara en idiot men hon stötta mig faktiskt."

Maja hade nickat, hon förstod vad han menade. Allt var ju trots allt inte Niklas fel. Den där första dagen hade allt helt enkelt blivit fel. Maja kunde inte hjälpa att hon lite grann längtade efter Nobody. Att vara Nobody var enkelt. Sorligt. Men enkelt.
Men då hade hon inte Niklas. Den nu så olyckliga Niklas. Men hur olycklig han än var, skulle han aldrig lämna henne. När maja hade frågat vad han menade med att "han älska henne mer än sitt liv" , då hade han svarat: Att när han såg henne hoppa, försvann en del av honom. Maja hade inte förstått hon tog ju inte sitt liv. Men om, hade han svarat. Maja förstod att han hade trott att hon skulle dö.

Nu låg dom här Maja och Niklas, ansikte mot ansikte i Majas säng. Niklas sov, Maja kunde inte. Hon kunde inte släppa hans fel fria ansikte med blicken. Hon smekte sakta hans kind. Han öppnade ögonen.
- Är du vaken, älskling? viskade han.
Maja nickade.
- Kan du inte sova?
- Nej.
- Varför?
- Jag tänkte på oss.
Niklas reste sig upp, så han stötta sig på sin armbåge, så han kunde se på henne.
- Vad tänkte du på då Maja?
- Hur du kan vilja ha mig. Och att du måste välja mig eller Klara. Och att jag framför mig har den finaste ängel i världen.
Niklas suckade.
- Du är finast Maja, jag älskar allt med dig. Och jag är ledsen att jag inte insåg det, förräns efter så lång tid. Och hur jag ska göra med Klara har jag inget svar på.
- Vad menar du med att du inte insåg att du älska mig?
- Jag har alltid älskat dig, på sätt och vis. Du har ju funnits hela mitt liv. Egentligen borde jag kanske se dig som en syster eller något. Och det var det jag trodde, iaf under hela min barndom. Men sen insåg jag att jag älskade dig inte så. Jag var kär i dig. Jag vet inte vad som hände där första dagen i skolan. Jag var inte mig själv. Jag svek dig och jag är ledsen för det.
- Jag har varit kär i dig, enda sen förra sommaren. Om inte längre.
- Jag vet.
- Hur kan du tyck jag är vacker?
- Allt är vackert med dig. Din choklad bruna hy, dina stora bruna ögon, ditt kolsvarta långa hår. Allt min prinsessa.
Maja log.
- Det är ju du som är den vackraste på jorden. Du borde inte älska någon som mig.
- Vad är så vackert med mig då?
Niklas log.
- Ditt blonda hår, solbrända hy, din muskulösa kropp. Dina ljusblåa ögon. Du är alldelse för perfekt för mig.
- Maja, ingen är perfekt. Jag älskar dig, för du är just Maja.
- Jag älskar dig med. Men du inser va, att du måste välja.
- Ja, jag vet. Men du förstår inte, hon stötta mig verkligen. Jag var så jäkla ledsen, för jag inte hade dig. Men hon stötta mig.
- Hon vill ju bara ha dig. Hon var säkert bara glad, över att få ha dig.
- Lägg av Maja, jag vet att hon vill få bort dig, så hon kan få mig. Men även om det är så, vill jag inte vara hennes fiende, bara för jag vill ha dig också.
- Vad menar du med också?
- Jag vill vara hennes vän. Och jag vill vara din pojkvän.
- Jag vill inte att min pojkväns kompisar ska hata mig.
- Maja, jag ska försöka prata med Klara. Men fattar du inte att hon blev ledsen, när jag bara svek henne för dig.
- Är hon din vän, så måste hon ju aceptera din flickvän. Hon har faktiskt ingen rätt att hata mig.
- Nej det har hon kanske inte. Men hon har rätt att vara arg på mig. Jag sket ju i stort sett i alla, den kvällen jag trodde jag skulle förlora dig.
- Det hade du inte behövt.
- Såklart, jag hade. Vad förstod du inte med att "du är mitt liv"?
- Jag förstod.
- Dåså, som jag sagt. Så ångrar jag verkligen att jag var en idiot. Men jag förstod inte hur dåligt du mådde. Och klara tycks må dåligt nu.
- Jag saknar Nobody.
Maja viskade det där nästan till sig själv.

- Nobody?
Niklas lätt förvirrad.
- Ingen såg ju mig. Alltså Nobody.
- Hur kan du säga så? Vill du inte att jag ska vara med dig?
- Jo, men det var så mycket enklare. Sorgligt, men enkelt.
- Maja lägg av, jag ska lösa detta. Jag vet inte hur, men på ett eller annat sett.
Maja ryckte på axlarna.
Niklas suckade, irriterat.
- Maja, varför ska allt vi pratar om alltid sluta i bråk?
- Det gör det väl inte?
- Jo, förlåt mig Maja. Jag ska komma på en lösning. Men till dess, jag älskar dig.
- Okej förlåt. Jag älskar dig också.
Niklas log.
- Sov nu, min prinsessa sov.
Maja kände med ens hur trött hon var. Hon slött ögonen, och kröp in i Niklas famn.
- Den finaste ängel i världen, mumlade Maja som sista mening.
Niklas log.

Det sista Niklas tänkte innan han somnade var, hur skulle han förklara för Maja varför Klara var så svartsjuk? Och hur skulle han förklara för Klara, varför han inte kunde andas utan Maja?

Maja och Niklas sitter på stranden tillsammans med Fredde, Josef och Sara. Det har precis lämnat skolan, för ett långt härligt sommarlov.
Inget kan förstöra denna stund för Maja. Hon existerar. Hon sitter med sina klasskompisar och Niklas och skrattar och pratar. Maja har roligt.

– Vad ser han hos henne? Jag är så mycket bättre än "Fröken jag vill ha uppmärksamhet".
Det var klara, som gick förbi, hon gick och pratade med Lukas och Lisa från klassen. Klara hade saktat in bara för Maja skulle höra.
Maja suckade, något kunde förstöra. Klara kunde.
Niklas flög upp skit förbannad.
– Ursäkta, men vad fan vill du egentligen? fråga Niklas
- Ha dig såklart, jag är inte den enda ska du veta. Vad ser du i Maja? fråga klara
- Maja är den finaste människan på jorden.
Klara skrattade.
– Fin? Du måste ha fel på dina ögon, kolla bara på henne. Vakna upp Niklas!
– Det är du som borde vakna upp, du är inte vackrast i världen klara. Skönheten sitter på insidan också.
– Jag är vacker rakt igenom.
– Inte med den attityden. Bitch...
– Våga inte kalla mig Bitch!! Din idiot!
Nu bestämde sig Josef för att det var bäst att rycka in, innan någon blev skadad.
– Det räcker, bara gå härifrån Klara, sa han.
– Det är ett fritt land, ni äger inte denna platsen. Ska vi slå oss ner lukas och lisa?
– Vi går klara, sa Lisa
Lukas höll med.
– Stick ni jag stannar. Jag vill förresten säga en sak till Maja. Ensam.
Maja skakade på huvudet.
– Var inte rädd, klarar du dig inte utan Niklas?
– Jo men...
– Du ska nog gå nu, sa Fredde.
Klara skaka på huvudet och sa:
- Om jag inte har lust då? Bara ett ord Maja.
– Hon vill ju inte, sa Sara. Som hade flyttat sig närmare Maja nu, som stöd.
– Du, sa klara, Vad hände egentligen med dig? Du hatade också Maja.
– Hjärtat, den enda som hatar någon är du. Var nu lika klok som dina "vänner" och stick. Du kanske dessutom ska tänka lite på dig själv. Hur många i klassen tror du gillar dig? Det är nog fler som hatar dig än Maja.
Klara stod och kolla på sina klasskamrater, för första gången i sitt liv var hon mållös. Klara skynda sig därifrån.
– Tack, viska Maja.
Niklas klappa henne på kinden, sen reste han sig och gick iväg. Maja kolla ledset efter honom. När Niklas gick iväg, var han antingen förbannad eller ledsen. Det var så läskigt när han kom tillbaka, man visste aldrig vilket humör han var då. Det berodde på lösningen på hans problem.

- Tänk i fall han är sur när han kommer tillbaka. Tänk i fall han väljer Klara.
- Oroa dig inte Maja, vi är på din sida, Niklas med.
På hennes sida nu ja, men var hade dom varit när Maja hellre ville dö än leva? Vad hade Niklas sagt egentligen?, helt plötsligt passa ju Maja in. Hur kunde det gå ihop?

Maja suckade, och var hon så ful, som Klara sa? Vad tyckte Niklas egentligen? Vad tyckte det andra i klassen?
Maja drog fingrarna genom sitt mörka hår.

Sara, fredde och Josef satt och snackade. Men Maja var djupt försjunken i sina egna tankar. Hon märkte inte ens att Niklas satte sig bredvid henne, förrän han tog hennes hand.
- Jag har tänkt nu Maja.
Maja försökte tolka Niklas ansiktsutryck, han såg ledsen ut.

Maja blev rädd.
Vad skulle hon nu få höra? Hon ville bara höra bra saker. Klara skulle inte förstöra en gång till. Kanske är det inte meningen att Niklas ska vara Majas?